en gipsad fot

Förra veckan tog Jonas ut en vecka med pappadagar. Inte lägligare kunde den lediga veckan kommit. Jag hade varit så trött veckan innan så det var skönt att vara två om dagarna tillsammans med barnen. Den lediga veckan var avkopplande, skönt med miljöombyte, inga måsten, sovmorgnar, utelek, filmmys, många fikastunder, inte så mycket folk omkring oss men ändå hann vi träffa i stort sett alla i våra familjer.

Jag kände mig mycket piggare och hade mer energi när vi kom hem, tack och lov för det, för väl hemma somnar jag i soffan på kvällen och när jag senare ska gå upp och lägga mig snubblar jag i mörkret och slår i foten. Detta resulterar i en spricka i mellanfoten och gips i 4 v. Humöret sjönk drastiskt och vi undrade hur vi skulle fixa detta. Skador tycker man aldrig kommer lägligt och ett gipsat ben var inte välkommet i vår vardag men om man försöker se positivt på det så är det kanske ändå en period då det funkar hyfsat. Inte så mycket inplanerat, Jonas ska inte vara borta så många gånger och okej väder att vara inne mycket i. Självklart är det just nu tröttsamt, besvärligt, drygt och tråkigt, ja det är det, men i ett större perspektiv är ett gipsat ben en månad inte så allvarligt och jag känner att vi har så mycket som vi kan vara tacksamma för, det märker vi bara nu när folk kommer förbi och undrar hur vi har det eller hör av sig och erbjuder sin hjälp. Fantastiskt att ha vänner!
Nu räknar jag ner till gipsborttagning...25 dagar kvar! 

Frukost i gammelmorfars kök